Hämta lilleman

Då är vi tillbaka på hotellet i storstan igen. Jag sitter med en mycket livfull son(!) i famnen, och Katarina är ute och handlar diverse förnödenheter. Det är så otroligt många intryck som mött oss de senaste dagarna.

Resan till Rach Gia startade i måndags kl.8. Med en liten minibuss begav vi oss först till kliniken och hämtade lilleman, sedan väntade en ca 6 timmar lång resa genom Mekongdeltat. Det var märkligt att se att längs hela vägen, dvs i över 20 mil, fanns bostadshus sida vid sida, av varierande standard. I ingången till flera av husen fanns små shoppar eller caféer, det verkar som alla människor är specialicerade egenföretagare. Man kunde se glasmontrar med flotta brudklänningar, mopedsadlar, och toalettstolar. Vägarna var inte mycket bredare än en vanlig byväg, och här trocklade sig chauffören emellan, bland mopeder, lastbilar och gångtrafikanter. Trafiksäkerhetstänket är inte riktigt som i Sverige, men det verkar ju funka ändå.





Det gick jättebra med resan för lillemans räkning, han var så snäll, och lite nyfiken. Han sov några omgångar, trots att chauffören satt och pratade högt och ihålligt med vår guide, som hummade vänligt tillbaka. Samtidigt spelade en pianist kärleksballader från CD-spelaren, ackompanjerad av smäktande stråkar . Tänk er "I will always love you", "Woman in love" och "How deep is yor love" i sydostasiatisk tappning...

Hotellet låg väldigt nära vattnet, det verkade vara nybyggt, för det hängde elkablar ut från väggarna lite här och där. Rakt över gatan låg en karaokebar, så vi hade underhållning (eller kanske inte...!) hela kvällen. Innan gryningen, kl.5 på morgonen väcktes vi av musik och tal som dånade ut ur högtalare längs med vägen. När man tittade ut syntes massor med folk som motionerade - gympingpass för allmänheten alltså!

Tisdag morgon kl.9 var det dags för ceremonin. Den hölls i kommunhuset i ett rum särskilt avsett för detta ändamål, eller kanske mer troligt hade de hängt upp den speciella skylten för detta. På ena sidan av bordet satt jag och Katarina, och på andra sidan tog fem vietnamesiska män plats. I början kändes det väldigt konstigt, och vi förstod nog inte riktigt syftet med det hela och var lite rädda för att göra något som var fel. Presenter skulle överlämnas och tal skulle hållas. Katarina satt med en kamera i var hand och filmade respektive tog kort. Jag koncentrerade mig på att försöka förstå vad tolken sa och att hålla tårarna borta (lyckades mindre bra med det senare...) Kommunchefen och barnhemsföreståndaren höll tal, och till slut blev det min tur. Jag hade bitit ihop så långt, men de sa så fina saker och det blev så högtidligt, så jag blev lite rörd när jag skulle tala... Nu förstår jag vitsen med hela ceremonin, även om den bitvis var obegriplig - för nu känns det verkligen som att lilleman är min, det har jag skrivit under papper på!!!

Nu väntar några dagar här i stan, tills dess att lillemans vietnamesiska pass är klart. Därefter skall detta lämnas till svenska konsulatet, så att han kan få inresetillstånd till Sverige. Uppehållstillstånd har han redan, det fixade jag innan jag reste. 

I morgon skall vi undersöka möjligheterna att resa ut till kusten nästa vecka, i väntan på att alla papper blir klara. Det vore skönt att slippa storstaden, för här är vi ganska begränsade med vad vi kan göra med lilleman, det blir mest hotellrummet.

Moderskänslorna växer för varje dag, och det känns verkligen som att vi hör ihop, jag och lilleman!!